UTBLICK. För långsamt? För lite? Eller alldeles lagom? Åsikterna om den nya pensionsöverenskommelsen går isär bland forskare och andra experter. Och det dröjer länge innan förslaget omsätts i praktiken.
Pensioner är inte de snabba ryckens område. När grunddragen för den senaste pensionsreformen presenterades 1992 skulle det dröja ytterligare sju år innan systemet var i drift. Så när Pensionsgruppen – där samtliga riksdagspartier utom Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna ingår – i december offentliggjorde sin överenskommelse om hur systemet ska uppgraderas var en sak säker: det dröjer innan alla detaljer omsätts i praktiken.
Den största och viktigaste förändringen är höjningen av minimiåldern för uttag av inkomstpension. Om två år, 2020, höjs den nuvarande åldern från 61 till 62 år. Anpassningen är logisk; sedan riksdagen fattade beslut om det nuvarande pensionssystemet 1994 har medellivslängden stigit med 2,4 år. Logiken bakom den höjda pensionsåldern är enkel: när människor förlänger sitt arbetsliv kommer mer pengar in i systemet, samtidigt som mindre strömmar ut.
”Det är inte kris än, men det kommer att bli det om inget görs inom de närmaste två åren.”
NICHOLAS BARR är ekonomiprofessor vid London School of Economics och en av världens främsta auktoriteter på ämnet pensioner. Han pekade ut pensionsåldern som en särskilt kritisk punkt i en rapport som han för fem år sedan skrev för Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, ESO. När han i december var inbjuden av Pensionsgruppen för att tala på ett seminarium i Stockholm visade han att Sverige ligger efter många andra länder där betydligt högre minimiåldrar redan diskuteras.
– Det är inte kris än, men det kommer att bli det om inget görs inom de närmaste åren, säger han från London.
Pensionsmyndighetens analyschef Ole Settergren är mindre övertygad om att takten är den rätta.
– Det har gått alldeles för långsamt med flera frågor, och främst då frågan om pensionsåldern, säger han i ett mötesrum på myndighetens kontor vid Hornstull i Stockholm.
Sverige borde redan ha varit inne i en omställning och därför är det bråttom att komma i gång nu, anser Ole Settergren,som oroas över att det kan ta tid att gå från Pensionsgruppens överenskommelse till genomförda förändringar.
– Det finns fortfarande inga lagförslag framme, så det är risk att det blir en lång process att få reglerna på plats. Om den stegvisa höjningen av pensionsåldern dröjer längre än till 2020, som är det årtal Pensionsgruppen kommit överens om, innebär det i Ole Settergrens scenario att den allmänna pensionen allt mer antarformen av en försäkring för grundtrygghet, i stället för en ersättning för tidigare inkomst.
– Detta utvecklas snabbare om pensionsåldern ligger still. Det skulle leda till krav från de fackliga organisationerna på högre tjänstepensioner för att kompensera det, och eftersom alla inte får del av tjänstepensionerna blir det en ökad inkomstspridning bland pensionärer som vore olycklig. Medan han talar ringer hans telefon. Det är Bo Könberg, som var ordförande i arbetsgruppen som utformade pensionssystemet på 90-talet.
– Han ringer då och då och vill diskutera någon siffra. Ole Settergren anser att Sverige har misskött frågan om pensionsåldern.
– Ser man sig om så ligger vi efter i den frågan. Sedan är det en del som tycker att det är bra att ha så låg pensionsålder som möjligt. Ja, men det leder med nödvändighet till låga allmänna pensioner, det är nedsidan.
Håkan Svärdman, välfärdsanalytiker på Folksam, förvånas över att pensionsöverenskommelsen kom så tätt inpå valet i höst.
– Det är strongt att Pensionsgruppen vågar sig på det. Det visar att de bortser från partipolitisk hänsyn och försöker ta ansvar. Inte minst inom LO-kollektivet är nämligen frågan om höjd pensionsålder kontroversiell och knappast något som politiska partier vinner val på. LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson lät dock positiv när överenskommelsen presenterades i december.
”Ett stort steg i rätt riktning”, sa han till Sveriges Radio, trots att organisationen i grunden är kritisk till höjningen av minimiåldern för att få börja ta ut pension.
Förklaringen till islossningen var att överenskommelsen innehåller delar som handlar om att förbättra arbetsmiljön och underlätta karriärväxling, för att skapa förutsättningar för ett längre arbetsliv. Dessa frågor ligger dock utanför Pensionsgruppens mandat att komma överens om över block- och partigränser, vilket Håkan Svärdman ser som en brist.
– De frågorna avgörs separat i riksdagen och det kan innebära att man inte alls kommer överens, säger han.
En annan del av överenskommelsen som LO också är positiv till är en föreslagen undantagsregel som kommer att innebära att den som varit länge på arbetsmarknaden (minst 44 år), har låg pension och därför rätt till grundskydd, ska kunna ta ut garantipension tidigare än vad den höjda pensionsåldern egentligen medger. I kombination med en förstärkning av garantipensionen och övrigt grundskydd, är detta Pensionsgruppens sätt att förbättra villkoren för dem med lägst pensioner. Men Håkan Svärdman ser åtgärderna som udda konstruktioner som han är skeptisk till.
– Man gör så här för att man inte har kraft att ta tag i det man borde ta tag i, hävdar han. För att säkra framtida pensioner på rimlig nivå borde inte bara pensionsåldern höjas, anser Håkan Svärdman, utan även nivån på den allmänna pensionsavgiften – en synpunkt han delar med LO.
I överenskommelsen i december aviserade Pensionsgruppen att detta ska analyseras, men att det primärt är ett längre arbetsliv som ska upprätthålla pensionens nivå.
– En höjd avgift betyder lägre köpkraft, vilket innebär risk för minskad tillväxt – det är säkert sådant Finansdepartementet oroar sig över. Men framtidens köpkraft måste de också oroa sig för, säger Håkan Svärdman.
Bland dem med lägst pensioner är kvinnor överrepresenterade. Med nuvarande takt kommer inte klyftan mellan könen att täppas igen förrän år 2070, enligt en rapport från Folksam förra året.
”Man gör så här för att man inte har kraft att ta tag i det man borde ta tag i.” Håkan Svärdman, välfärdsanalytiker Folksam
– Det är enkelt – och svårt – att komma ifrån det problemet, enligt Ole Settergren på Pensionsmyndigheten. Han pekar på obalansen som uppstår då avsättningarna till tjänstepension uppgår till 4,5–6 procent av en lön på upp till drygt 39 000 kronor, medan avsättningen ovanför den nivån uppgår till 30 procent (tillsammans med avsättningen till den allmänna pensionen är avsättningen under 39 000 ca 22 procent.)
– Individer med höga inkomster, vilka oftast är män, får mer pension för varje krona över taket än vad de får under taket. Män gynnas alltså. Därför skulle det vara en stor jämlikhetsreform om tjänstepensionens avsättning under och över taket var likformig. Man kan vara lite förvånad över att de fackliga organisationerna – i synnerhet de som företräder människor med lägre inkomster – inte driver den här frågan, säger Ole Settergren.
NÄR LONDONPROFESSORN Nicholas Barr skrev sin rapport för ESO för fem år sedan var skillnaden mellan kvinnors och mäns pensioner ett av de områden han lade särskild vikt vid, vid sidan av behovet av höjd pensionsålder. Han förespråkar rätten för den ena parten i ett äktenskap att ärva delar av pensionen om den andra parten avlider. Fram till 1990 fanns denna möjlighet för kvinnor, så kallad änkepension.
– Jag fick höra att skälet till att Sverige inte längre har ett sådant system är att kvinnoorganisationerna var emot det, eftersom det ansågs leda till att kvinnor förlorar incitament att jobba. Men, påpekar Nicholas Barr, om han hade allsmäktigt inflytande över det svenska systemet, skulle han ändå se till så att par som är gifta eller har ingått partnerskap ska kunna ärva varandra när den ena dör.
– Om den andra då ärver hälften av partnerns inkomstpension så skulle det förbättra kvinnors – för det är oftast kvinnor som blir ensamma kvar – pensioner och minska fattigdomen bland dem.
Den tredje punkten som Nicholas Barr framhöll i sin ESO-rapport kommer, till skillnad från de könskompenserande pensionerna, att förverkligas; redan den 1 juli i år sker en första uppgradering av premiepensions- systemet, PPM. Sparandet ska bli tryggare när oseriösa aktörer stängs ute från fondtorget, genom stramare regler för att bli insläppt. I nästa steg – ännu oklart när det tas – blir alla fonder utvalda i en upphandlingsprocess.
– Jag hoppas att den här sållningen innebär att det blir betydligt färre alternativ, säger Nicholas Barr. Vid seminariet i Stockholm i december uppehöll sig både han och Richard Thaler (förra årets mottagare av Riksbankens pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne) vid att systemet i dag innehåller för många möjliga val – i skrivande stund 848 stycken.
– Jag skriver om pensioner och studerar dem – men betyder det att jag kan välja en bra fond? Nej, inte alls. Och om jag har tid över så ägnar jag mig hellre åt skrivande, att leka med barnbarnen eller resa till Stockholm och träffa vänner. Jag tycker att finansiella beslut är stressande – och då förstår jag ändå principerna, säger han.
Förändringen i sommar bygger på en rad förslag från Pensionsmyndigheten. Att dessa genomförs innebär inte dramatiskt färre valmöjligheter, påpekar Ole Settergren.
– Väldigt många bolag blir kvar. Om man har haft uppfattningen att det har varit för många valmöjligheter tidigare, så kommer inte de här förändringarna att ändra på det. Även hädanefter kommer det att vara många val – vi tror att kanske 500 fonder kommer att finnas kvar på fondtorget, avslutar han.
TEXT: Thord Eriksson
Läs också: Pensionsuppgörelsen kommer att få störst betydelse för lågavlönade