Det pågår just nu flera parallella diskussioner när det gäller att modernisera vårt allmänna pensionssystem, men även tjänstepensionssystemet diskuteras flitigt för att minska skillnader mellan kön och inkomstgrupper. Här ger Max Matthiessens finansiella rådgivare Karl-Fredrik Hall sin syn på debatten.
När pensionsgruppen i december presenterade sin överenskommelse med syfte att modernisera och trygga pensionssystemet innehöll den flera förslag – som till exempel en höjning av den lägsta åldern för att ta ut allmän pension, rätten att stanna kvar på arbetsmarknaden, en höjning av LAS-åldern samt åldern för när det går att ta ut garantipension.
Samtidigt pågår en rad andra diskussioner för att öka jämlikheten i systemet och enligt Karl-Fredrik Hall är det viktigt att debatterna hålls isär så att man medvetandegör vad det är man föreslår och lyfta fram sambanden och konsekvenserna av olika förslag.
När det gäller en höjning av ålder för uttag av allmän pension och rätten att stanna kvar på arbetsmarknaden längre, råder ingen tvekan om att en stigande medellivslängd innebär att vi behöver arbeta längre för att pensionen ska räcka till, menar Karl-Fredrik Hall.
– Visst finns det skilda förutsättningar för olika yrkesgrupper att orka arbeta längre, men det finns också gott om yrkesgrupper, kanske främst tjänstemän, som både kan och vill arbeta efter 65, och även efter 67 som är nuvarande ålder för LAS, säger Karl-Fredrik.
”Lägre avlönade tvingas kvar i arbetslivet medan högre avlönade knappt påverkas alls.”
Han resonerar kring hur förslaget påverkar olika inkomstgrupper och menar att det kommer att få störst betydelse för lågavlönade, oavsett tjänstepensionsavtal, eftersom den allmänna pensionen är en betydande del av ålderspensionen hos den gruppen. Högavlönade tjänstemän, där den största delen av ålderspensionen istället kommer från tjänstepensionen, påverkas endast marginellt.
– Man kan konstatera att beslutet att höja tidigaste åldern för uttag av just allmän pension gör att lägre avlönade ”tvingas” kvar i arbetslivet medan högre avlönade knappt påverkas alls, säger han.
När det gäller tjänstepensionen är det allt vanligare att arbetsgivare utan kollektivavtal successivt inför premiebetalning efter 65 för att följa LAS, något som går mycket trögare i kollektivavtalen.
– Det som gör denna fråga viktig är att varken arbetsgivare eller anställda normalt sett vet om att tjänstepensionsinbetalningarna upphör vid 65, trots att man med stöd av LAS enats om att anställningen ska fortgå.
Att komma till bukt med snedvridningar i dagens kollektivavtalade tjänstepension är inte en helt enkel fråga att lösa, medger Karl-Fredrik. I det privata tjänstemannaavtalet ITP1 sker en betydligt lägre avsättning på lönedelar under cirka 39 000 kronor i månaden än på lönedelar över denna gräns, vilket missgynnar lågavlönade och särskilt kvinnor som generellt har en lägre lön.
Förklaringen hänger ihop med hur det sociala försäkringssystemet är uppbyggt, där förmåner som allmän pension, sjukpenning och föräldrapenning ingår i lön upp till cirka 42 000 kronor, dock på olika nivåer under detta tak. På lönedelar ovanför detta belopp erhåller individen inga förmåner, men bidrar solidariskt till statskassan genom att de sociala avgifterna kvarstår på samma nivå.
Karl-Fredrik har samtidigt en förståelse för ett förslag om en likformig avsättning över och under skiktnivån – men påpekar att det skulle vara mycket komplicerat att omsätta i praktiken.
Läs också: Vad innebär den nya pensionsuppgörelsen?