Barden som blev filosof

PROFILEN. De flesta har en åsikt om honom och själv har han en åsikt om det mesta – från framtidens krisbranscher till individualismens död. ”Filosofens viktigaste uppdrag är att beskriva samtiden, och det behövs eftersom den är i kapp framtiden”, säger Alexander Bard.

Han kommer precis från en föreläsning för eleverna på Handelshögskolans SSE Executive education, en vidareutbildning för personer som redan har gott om erfarenhet från näringslivet. En av Alexander Bards många bisysslor är som lärare i digital transformation. Men trots att Handels är ett av hans fasta föreläsningsjobb avfärdar han högre utbildningar.

– Det är framtidens krisbransch, förklarar han bestämt på det där tvärsäkra sättet som han blivit känd för.

Blicken är stenhård och viker inte. Och även lösningen på utbildningarnas problem är Bardskt drastisk.

– Ta bort skolan! Det är pinsamt att gå in i ett klassrum i dag eftersom eleverna kan det digitala mycket bättre än lärarna. Skolan så som vi känner den är över. Och vi kommer att kapa uppifrån och ned, först tar vi bort högskolan, sen ryker grundskolan. När det gäller den senare kommer det att dröja lite längre eftersom föräldrarna egentligen bara vill ha ett förlängt dagis så att de själva kan göra karriär …

Ungar med problem hemma måste förstås ledas rätt, annars behöver man bara lära ut rena baskunskaper. Men det finns undantag, säger han: som humaniora. Där man får lära sig tänka analytiskt och filosofiskt, och vidareutbildningar som den han själv arbetar med på Handels.

– Där är framtiden strålande. Du kommer att behöva utbilda dig hela livet, uppdatera dig och lära dig saker du inte kan. Och humaniora erbjuder 23-åringar visdom och bildning, något som annars är en bristvara hos unga människor. När jag var 23 år hade jag läst fyra gånger så många böcker som dagens unga. Det märks. Och det är sant att man lär sig av historien, allt man behöver kunna om nationalekonomi går egentligen att hämta in genom att läsa ekonomisk historia. Lite psykologi, filosofi och ekonomisk historia ger dig det mesta du behöver som ung.

Den där sortens uttalanden har gjort honom till en av landets mest populära föreläsare, även internationellt. Och oavsett vad man tycker om Alexander Bard – och väldigt många har en stark åsikt – så är det omöjligt att döma ut honom som ointressant. Få har en så bred karriär (den sträcker sig från schlagerhits och Idol-juryn till en politisk tankesmedja och avancerad filosofi) och nästan ingen svensk är så orädd för debatter och för att gå på tvärs med rådande konsensus om ämnen som droger och prostitution. Och med Army of Lovers var han med om att bryta helt ny grund för queerrörelsen i en tid som var betydligt mer fördomsfull än nu.

Men dagens inriktning började på sätt och vis med en tv-intervju i TV4 från 1995 som i dag blivit legendarisk. På punkt efter punkt förutsade han hur internet skulle komma att utvecklas. Tjugo år senare hade han rätt på många av dem och sedan dess lyssnar näringsliv och techentreprenörer. I dag är han mer eller mindre filosof på heltid. Och en synnerligen frispråkig sådan.

Alexander Bard växte upp i Motala. Han var av allt att döma ett rätt ovanligt barn, för redan som sjuåring säger han sig ha läst – och förstått – den tyske filosofen Friedrich Nietzsche. Efter att ha studerat i USA och Holland (och blivit utpekad som de svenska satanisternas överstepräst) började Alexander Bard på Handelshögskolan i Stockholm. De som pluggade med honom minns en sträng ung man som ständigt gick omkring med hörlurar över öronen, ovillig att dras in i ointressanta samtal eller vanligt kallprat.

– Jag var på eller av som student. Så fort jag var engagerad var jag på topp och fick maxbetyg och mitt favoritämne var ekonomisk geografi. Vilket inte är så konstigt. Geografens och filosofens tänk är ungefär samma sak, man frågar sig hur omvärlden påverkar människa och vice versa.

Parallellt med studierna hade han börjat skriva musik. Han framträdde med trans-vestitprojektet Barbie, som började som ett spex på Handelshögskolan, och träffade 1985 Ola Håkansson, popstjärnan från Sec-ret Service. Det blev början på ett samarbete som resulterade i en hel radda hits med mer eller mindre hela den svenska dåtida artist-eliten som Lili & Susie, Jerry Williams och Pernilla Wahlgren. 1989 var han med om att vinna svenska melodifestivalen med Tommy Nilssons En dag. Då hade han redan dragit i gång Army of Lovers.

– Att det gick så bra med musiken berodde på att musik är matematisk. Det handlar om relationer och avstånd mellan två noter och hur långa eller korta de är. Ett bra gehör och en viss matematisk begåvning är egentligen allt som krävs. Rytmkänsla är också bra att ha, men egentligen bara om du själv ska stå på scen och spela instrument.

I dag ser han musiken som ett avslutat kapitel och mest stolt är han över den roll som Army of Lovers spelade i de forna öststaterna.

– Vad Army of Lovers betydde för queerrörelsen i de länderna har inte alla förstått. Men jag vet ärligt talat inte hur många gråtande bögar från Novosibirsk som kommit fram och tackat mig för att vi förändrat deras liv och räddat dem från självmord.

Samtidigt som Army of Lovers slog igenom så ägnade han sig åt sitt andliga och filosofiska sökande. Första gången han var ute på internet var också i slutet av 80-talet. Då fanns inte World wide web så den första sökningen gick ut på att hitta en nyhetsgrupp om zoroastrismen, den iranska religionen som är monolatrisk. Det betyder att den är tolerant mot att andra människor eller folk har sina egna gudar eller föreställningar, vilket passade den liberale Bard.

– Jag fick träff direkt, vilket inte är så förvånande eftersom det är en utspridd och väldigt välutbildad population. De var tidiga på nätet.

Under 90-talet träffade Alexander Bard på skribenten Jan Söderqvist och tillsammans började de resonera sig fram till vad som skulle komma att bli det nya radarparets första filosofiska bok, Nätokraterna. Den kom ut år 2000 och där förklarade de bland annat att nationalstaten var död och att ett nytt, på många sätt mer brutalt, klassamhälle börjat utvecklas med internet. Därefter har det blivit ytterligare tre böcker, Det globala imperiet, Kroppsmaskinerna och senast Synteism: att skapa Gud i Internet-åldern.

– Vi var tidiga med att se på den nya teknologin som filosofer. Teknologin förändrar vardagen och tvingar oss att tänka annorlunda om oss själva. Och vi förändras på grund av teknologin, världssynen blir helt annorlunda och så har det alltid varit. Vissa blir rädda. Katolska kyrkan omfamnade först tryckpressen, men efter ett tag dömdes man till dödsstraff av katolska kyrkan om man ägde en i Frankrike. Så har det varit i princip vid varje stort teknologiskt genombrott.

Hur är det att vara filosof i dag?

– Det är väldigt välbetalt, kan jag säga.

Varför behövs du?

– För det första eftersom det inte är någon idé att skriva science fiction-manus längre. Verkligheten har hunnit i kapp. Filosofen kliver några steg bakåt och genomskådar det som pågår. Filosofen ser samband som andra missar.

Men vad skiljer en filosof från en trendanalytiker i det här fallet?

– Ouh!

Alexander Bard ser ut att få ett slaganfall av frågan. Det tar säkert ett par sekunder innan han återfinner fattningen.

–Vad skiljer en filosof och en trendanalytiker!? Det är en jävla skillnad. För mig är trendanalytiker det mest ytliga jobb som finns. Kanske är det kul om man gör popmusik eller mode och förutspår vilket sound eller vilken färg som ska vara inne om ett halvår, men jag jobbar på trettio, fyrtio, femtio års sikt. Det handlar om stora skeenden. Filosofens viktigaste uppdrag är att beskriva samtiden och det behövs eftersom den är i kapp framtiden. Filosofen är livsviktig i dag. Och det behövs nya. Nietzsche skrev inte om det digitala samhället, och det gjorde inte heller Hegel eller Marx. Men det gör vi.

I somras sommarpratade Alexander Bard för tredje gången i Sveriges radio. Den här gången bjöd han in komikern Aron Flam för en klassisk filosofisk dialog. Något manus lämnades inte in. Filosofen Bard tyckte att programmet i regel var ”enformigt och censurerat” och anklagade det i Aftonbladet för att ”gömma sig bakom en politisk korrekthet som inte är sund.”

Att han över huvud taget tackade ja berodde på utmaningen att påverka själva formatet. Och även själva programmet inleddes med en sorts brasklapp: ”Sommar för mig är när man bjuder in de snällaste, gulligaste och mest kända svenskarna och sen får de sitta och snacka i fyrtiofem minuter, och sen får de spela fyrtiofem minuter rätt kvalmig musik, och sen sitter en massa tälttanter och tycker att det här är trevligt när de dricker sin lilla drink ute i skärgården.”

Alexander Bard är förstås känd, men han brukar inte uppfattas som just snäll, gullig och trevlig. Det finns något befriande med att lyssna på en så frispråkig person – och själv lyfter han fram smarta och obekväma kulturradikaler som Birgitta Stenberg och Lars Gustafsson som förebilder – men kan tonläget och frispråkigheten stå i vägen för filosofen?

– Alltså jag vill inte prata om mig själv i ett metaperspektiv. Jag sitter inte med någon sorts kommunikationsbyråperspektiv på mig själv och frågar mig hur jag ska kommunicera vad jag gör på ett smartare sätt. Det är på grund av sådant tänk som vi har en sån som Donald Trump. Han är en revolution mot kommunikationsbyråerna. Om man redigerar sig själv så genomskådar människor det och allt upplevs bara som pålagt och teatralt. Man når längre på spontanitet och äkthet. Tänk bra tankar i stället för att fundera på hur man kommunicerar på bästa sätt!

Spelar det ingen roll vad folk tycker om dig?

– Vad ska jag göra åt det? Det finns vissa människor som inte kan låta bli att flirta med busschauffören när de går på bussen och som känner att de måste bli omtyckta av honom eller henne: vilket jävla tidsslöseri. Varför ska man bekymra sig om det? Varför fokusera på att en busschaufför som de passerar på tre sekunder ska tycka om dig? Skit i det! Blir folk ledsna så kanske de lär sig något av det, vuxna människor bör bli ledsna mycket oftare. Det är bara utvecklande.

Vad är det första du skulle göra om du blev statsminister i Sverige?

– Jag skulle säkra framtiden och se till att alla techstartups får så bra villkor som möjligt, ändra skatteregler, etcetera. Och ska Sverige klara sig i framtiden måste vi kunna ta emot invandrare och snabbt få ut dem i samhället. Det första vi ska göra när nyanlända kommer till Sverige är att lära dem svenska och lära dem kodning. De måste få chansen att få ett jobb och tillföra något till samhället. Det är en akut första grej.

Vilka är annars de största utmaningarna för Sverige?

– I Sverige är vi piggare och hungrigare men däremot enormt konflikträdda och det sätter hinder i vägen för oss. Amerikanerna tycker att vi är bra men att vi är så urusla på presentationer att det är plågsamt för dem att se. Våra städer är heller ingenting mot Berlin och Barcelona. Vårt bristfälliga nattliv är ett hinder och det måste vi bli bättre på – för det är en viktig konkurrensfaktor. Men idén att det ska vara tyst i stan på nätterna verkar sitta djupt, trots att det bara är lantisar eller väldigt gamla kärringar som vill ha det så. Ingen stadsbo vill leva i en sån stad och kan man inte acceptera ljud får man flytta ut.

Allt fler jobb kommer att automatiseras – och allt fler fasta anställningar att försvinna. Vad kan man göra?

– Alltså, jobbet har helt förlorat sin sociala status. Folk frågar vad du gör i ditt liv snarare än vad du jobbar med. Att sitta av åtta timmar på en arbetsplats känns helt passé.

Men vad kommer vi att leva på?

–Mikrobetalningar.

För vad?

– För alla uppgifter. Allt från vardagssysslor till mer avancerade saker. Det kommer att vara konstanta pågående förhandlingar med omvärlden, ofta genom appar. Men har du en regelbunden relation med en arbetsgivare så kan jag tänka mig att allt sånt sköts via någon sorts plattform så att du släpper dessa ständiga förhandlingslägen – för det är väldigt tröttande.

Hur ska gamla företag anpassa sig till den här nya kulturen?

– Individualismen är död, nu kommer vi att göra saker tillsammans och för att vi brinner för dem, inte för att tjäna pengar. Då är det förstås skitsvårt för de kommersiella storföretagen att engagera folk på grund av vinstsyften och vinstintressen. Och även för gamla ideella organisationer som Rädda Barnen kommer det att bli tufft. Folk kommer att uppfatta de gamla som totalt korrupta med sina dyra styrelser som är fyllda med gamla politiker. De kommer att konkurreras ut av nya NGO-startups (Non-governmental organisation).

Du är 55 år. Hur gör du för att hålla dig alert i huvudet?

– Jag gillade att omge mig med kloka människor fram till fyrtioårsåldern, då jag insåg att alla mina polare blivit tråkiga, bodde i villor, hade stadiga äktenskap och lyssnade på Kent. De hade blivit misärmänniskor! Och då var jag tvungen att intressera mig för dem som var yngre än jag. Mixen av den äldres vishet och den yngres energi är dynamisk så mitt umgänge i dag består till största delen av folk i 30–40-årsåldern. Sedan hjälper det att jag är naturligt nyfiken.

Vad är du mest nöjd med i livet?

– Mina relationer och mitt privatliv – som är mycket privat av olika anledningar och som jag inte pratar om. Men jag har haft ayahuascaupplevelser med schamaner i Peru och allt vad jag hade gjort i mitt liv hade ingen som helst vikt för mig i det tillfället. När man kommer nära döden så är det relationer med andra som spelar någon roll och ingenting annat. Allt man gjort i livet beror till stor del på slump och tillfälligheter. Våra liv är inte så planerade som folk vill tro.

Vad skulle du vilja att det står i din dödsruna?

– Jag skiter i min dödsruna. Släng liket till asätande djur. Det är bara ett lik, det är inte jag längre. Såna saker spelar ingen roll längre – jag är död.

 

TEXT: KLAS EKMAN

FOTO: KARL NORDLUND