Med passion för pension

Foto: Karl Nordlund

PROFILEN. För några år sedan var hon inte ens medlem i Socialdemokraterna. Nu är Annika Strandhäll socialminister och förutspås få en central roll i kommande valrörelse. Som ansvarig för Pensionsgruppen presenterade hon strax före jul en blocköverskridande pensionsuppgörelse. När andra sa ”det här går inte” kontrade hon med ”gladast vinner”.

Annika Strandhäll välkomnar och visar in i ett trevligt tjänsterum med fåtöljer i pigg grön ton och kuddar från Svenskt Tenn. Pigg ton har även ministern själv trots att hon erkänner att hon länge saknat den sol och det ljus som nu tittar in i rummet.

– Det har varit så mörkt! Det är kämpigt när det är mörkt både när man lämnar och när man hämtar ungarna. Annika Strandhälls egen uppväxt var om inte mörk så kanske inte alltid bara ljus. Hon växte upp i Bergsjön, en socialt och ekonomiskt utsatt stadsdel i Göteborg med en ensamstående mamma och två syskon. Hon har kallat sig själv ”höghusunge” och berättat om tuffa ekonomiska omständigheter. Men massor av ”mammakärlek” gav henne ändå en tro på att allt är möjligt.

I slutet av 1990-talet engagerade sig Annika Strandhäll i fackligt arbete och tog så småningom över ordförandeskapet för SKTF:s Göteborgsavdelning. Men ambitionerna var större än så och 2011 valdes hon till förbundsordförande för SKTF, 37 år gammal.

Det var inte alltid lätt att få ett arbete för den som växte upp i Bergsjön och enligt Annika Strandhäll fanns egentligen inga större drömmar än så: att få ett jobb. 2014 fick hon ett jobberbjudande som hon dock knappast kunnat drömma om. Stefan Löfven ringde och erbjöd henne en ministerpost. Vid den tidpunkten var hon inte ens medlem i Socialdemokraterna, även om hon röstat på partiet i alla år. Det räckte, och Annika Strandhäll utsågs till socialförsäkringsminister och chef för Socialdepartementet.

– Stefan Löfven är en förebild för mig. När jag fick frågan om att bli minister kände jag honom inte och jag frågade några utvalda vad de ansåg. De menade att om det är någon ledare som aldrig kommer att lämna ut dig eller låta dig vara syndabock oavsett vad som händer, så är det han. Det var viktigt för mig att höra. Stefan Löfven är en bra lagledare och han låter oss ministrar ta vårt ansvar utan att lägga sig i eller köra över någon.

”Eftersom jag har ansvar för en bred portfölj är det naturligt att jag blir synlig i valrörelsen.”

Sedan sommaren 2017 har hennes ansvarsområde utökats. Den 27 juli twittrade hon: ”Blev i dag socialminister i regeringen. Betyder att jag är ansvarig för: Sjukvård, pensioner, sjukförsäkring, folkhälsa, idrott med mera.” ”Med mera” kan innebära många saker och just nu utpekas Annika Strandhäll som en central person i valrörelsen som snart drar igång.

– Eftersom jag har ansvar för en bred portfölj är det naturligt att jag blir synlig i valrörelsen. För mig är det glädjande att många människor nu funderar på hur vi ska förbättra välfärden i Sverige. Vi har stora utmaningar som handlar om hur vi ska ha det på lång sikt. Det brinner jag för! Annika Strandhälls namn har också nämnts i diskussioner om vem som kan vara aktuell som partiledare inom Socialdemokraterna i framtiden.

– Det spekuleras alltid friskt om det där och jag måste vara ärlig och säga att jag inte har reflekterat över det. Med min bakgrund, som icke partipolitisk aktiv före hösten 2014, känns det som en surrealistisk diskussion.

NÄR ANNIKA STRANDHÄLL FICK frågan om att bli socialförsäkringsminister hösten 2014 var det oväntat för henne, har hon berättat. I samband med regeringsombildningen sommaren 2017 breddades alltså hennes uppdrag ytterligare och arbetsbördan ökade.

– Alla ministeruppdrag är omfattande och krävande, ingenting som man löser på egen hand. Det handlar om hur man bygger laget runt sig, sin stab, hur man fördelar uppgifterna och tillsammans ser till att processerna fungerar smidigt. Vi har även tillgång till de bästa experterna inom många områden här i huset. Sedan fick vi ju inte bara utökat ansvar utan också mer resurser.

”ETT STORT PROBLEM i dag är att alltför många människor blir sjuka av sitt jobb. Det tänker jag inte acceptera.” Så formulerade sig Annika Strandhäll på DN Debatt tidigare i år.

– Sedan slutet av 90-talet har den svenska folkhälsan i övrigt blivit allt bättre, men när det gäller psykisk ohälsa så går utvecklingen i motsatt riktning och det gör den i många olika åldersgrupper. Bland barn och ungdomar ökar behovet av hjälp mycket och även för många som befinner sig på arbetsmarknaden. I dag känner vi alla någon som har drabbats eller också har vi drabbats själva.

”Genom åren har jag lärt mig läxan att organisera mitt arbete så att jag också får tid för återhämtning.”

Annika Strandhäll talar av egen erfarenhet. Hon har varit sjukskriven på grund av stress och hon efterträdde en minister (Gabriel Wikström) som var sjukskriven för utmattningsdepression.

– Genom åren har jag lärt mig läxan att organisera mitt arbete så att jag också får tid för återhämtning. Annars fungerar det inte för mig, och det gör det inte för någon.

Nu för tiden är balansen en viktig del i hennes liv. Hon vill hinna med familjen, ha tid för barnen och kunna hitta på saker tillsammans med dem.

– I dag är varannan kvinna och var tredje man sjukskriven någon gång under livet på grund av stress. Den svenska sjukvården är anpassad för en annan typ av psykisk ohälsa. Slutenvården är väl utvecklad medan behovet av förebyggande arbete är stort i dag. Alltför många blir sjukskrivna utan att få rätt behandling, i form av exempelvis kognitiv beteendeterapi.

Den allra största oron är de ökande psykiska problemen bland barn och unga. Staten har skjutit till pengar till fler ungdomsmottagningar, men det finns också ett problem med kompetensförsörjning. Det är för få som vill bli psykologer och kuratorer. – Barnen hamnar i kö till barn- och ungdomspsykiatrin och åtgärder inleds för sent.

Vi måste kunna identifiera psykisk ohälsa tidigare, kanske redan före skolåldern, och vi ska utveckla elevhälsan, som kan arbeta mer förebyggande och upptäcka problem innan de blir för stora.

Som socialminister är Annika Strandhäll även ansvarig för arbetet i Pensionsgruppen, en arbetsgrupp med ledamöter från de sex partier som står bakom pensionssystemet. Redan under förra mandatperioden inleddes arbetet med en översyn av pensionssystemet, ett arbete som sedan pågått även under innevarande mandatperiod. Allt sedan pensionsåldersutredningen blev klar 2013 har frågan om pensionsålder legat högt på den politiska agendan. I december 2017 presenterades så en gemensam överenskommelse om ett reformerat pensionssystem. Vad hände egentligen bakom kulisserna? Kunde de hålla sams och blev alla nöjda?

”Ja, herregud”, svarar Annika Strandhäll kryptiskt och ler.

– Det första mötet handlade om vilka som skulle ingå i arbetsgruppen, ett möte som slutade med att alla reste sig och gick. Och inte för att mötet var avslutat utan för att diskussionerna havererade.

MEN GRUPPEN FORMERADES till slut. I början av 2016 fick Göran Hägglund, före detta partiledare för Kristdemokraterna och socialminister mellan 2006 och 2014, och Göran Johnsson, före detta ordförande för Metallindustriarbetareförbundet, i uppdrag att föra diskussioner med representanter för arbetsgivare och fackförbund. Syftet var att skapa en bred förankring för en förändring av bland annat pensionsåldern.

– Det var bland det första vi tog beslut om när vi hade kommit fram till vilka som skulle ingå i gruppen. Göran och Göran blev ett bra radarpar som tillsammans genomförde ett 70-tal möten. Deras arbete var viktigt för att driva processen framåt. Den grundläggande tanken med Pensionsgruppen är att den ska vårda det svenska pensionssystemet och lägga fram förslag på nödvändiga förändringar.

– Det var uppenbart att det krävdes förändringar när vi nu efter 20 år kunde utvärdera vad som var bra och vad som var mindre bra med nuvarande system. Under det här arbetet har vi lagt andra politiska frågor åt sidan och fokuserat på uppgiften, samtidigt som alla naturligtvis förankrat besluten och rapporterat löpande till det egna partiet. Det har varit ett givande och ett tagande. Vi har varit tvungna att vrida och vända på argument och att lyssna på varandra. Båda sidor ska vara ungefär lika missnöjda, säger Annika Strandhäll och fyrar av ett stort leende. Mycket arbete återstår i och med att de olika delarna i pensionsuppgörelsen ska konkretiseras.

– Jag är oerhört nöjd att vi i det här parlamentariska läget och i den politiska kontext vi har i Sverige och vår omvärld, med en ökande polarisering, har fått 80 procent av Sveriges riksdag att stå bakom uppgörelsen. Det är en framgång. Fullt så framgångsrik är inte kommunikationen kring pensionssystemet, åtminstone inte ännu. Det är många som uppger att de inte förstår det, eller till och med hyser misstro mot det.

– Det var en av drivkrafterna som gjorde att alla var beredda att jobba hårt för att få en överenskommelse på plats. Om man ska kunna bibehålla trovärdigheten för pensionssystemet på lång sikt så måste man veta att det är ordning och reda på systemet och att det kan ge en pension som man förväntar sig. Även om alla frågor ännu inte är lösta så ser vi politiker nu var problemen finns, säger Annika Strandhäll och fortsätter:

– Vi vet att många har svårt att förstå de olika delarna i pensionssystemet, och vad som är vad. Pensionsmyndigheten har därför fått ett tydligt informationsuppdrag. Man ska förstå vad konsekvenserna för pensionen blir om man väljer att arbeta deltid till exempel.

ANNIKA STRANDHÄLL beskriver kommunikationsarbetet som ”en ständig kamp” i och med att pensioner är en lågintressefråga för många. Nu förändras även informationen i de så kallade orange kuverten där prognosen har tagits bort.

– Det görs för att många människor har missförstått och tror att den visar hela pensionen, men prognosen gäller bara den allmänna pensionen. Vi vill styra in allt fler på sajten Minpension.se, där man kan se helheten. En rapport från Studieförbundet Näringsliv och Samhälle som kom förra året visar att andelen tidsbegränsade utbetalningar av tjänstepensionen har ökat med upp till 20 procent under senare tid. Nu är det cirka 30 procent som väljer detta alternativ. Kombinationen med att vi blir allt äldre gör situationen allvarlig. De flesta är, enligt undersökningen, inte heller medvetna om vilket val de gjort.

– Återigen handlar det om kunskapsnivå och att förstå vad som är vad i pensionssystemet. En del gör ett medvetet val och inser hur det påverkar den framtida pensionen, medan andra inte gör det och det är bekymmersamt. Ett annat område som oroar Annika Strandhäll är bristen på jämställdhet inom pensionsområdet.

– Många kvinnor lever med en äldre man som oftast har haft en bättre inkomst. När han går i pension väljer hon att gå i förtid. För att de ska få några riktigt ”goa” år tillsammans så tar hon ut sin tjänstepension under en kortare period. När mannen går bort, enligt statistiken sannolikt några år före henne och kanske utan att ha haft återbetalningsskydd, kan kvinnan lämnas kvar med en riktigt skraltig pension. Skillnaden mellan mäns och kvinnors pension är redan från början stor.

”Vi vet att många har svårt att förstå de olika delarna i pensionssystemet, och vad som är vad.”

Kvinnors generellt lägre löner, sämre löneutveckling, deltidsarbete och uttag av en större andel av föräldraledigheten är faktorer som påverkar. 80 procent av de som uppbär garantipension är i dag kvinnor.

– Det är kombinationen av alltihop som gör att det kan bli en skillnad mellan mäns och kvinnors pension på hela 6 000 kronor. Kvinnor hämtar aldrig igen tappet efter flera års deltidsarbete och vi behöver fler incitament för kvinnor att gå från del- till heltid. Därför har Pensionsgruppen också fört diskussioner med exempelvis Arbetsmarknads-departementet. Vi behöver förbättra arbetsmiljön på många håll. Vi måste få ner kvinnornas sjuktal …

Här ser socialministern bedrövad ut. Annars upplever man att det här är en person som inte ger upp i första taget och som försöker hitta det positiva perspektivet i alla lägen. Var hittar hon sin egen inspiration?

– Överallt, höll jag på att säga! När jag arbetade som fackförbundsordförande var jag ofta ute på arbetsplatser för att se hur det fungerar i verkligheten. Det har jag fortsatt med och besöker nog en arbetsplats i veckan, vilket är inspirerande.

”Kvinnor hämtar aldrig igen tappet efter flera års deltidsarbete och vi behöver fler incitament för kvinnor att gå från del- till heltid.”

APROPÅ VERKLIGHET berättar Annika Strandhäll att hon förra hösten besökte alla Sveriges landsting och i samband med de besöken även var på arbetsplatsbesök, helst före mötena med landstingspolitiker och tjänstemän.

– Efter att jag hade lyssnat på barnmorskors och undersköterskors berättelser var det intressant att höra vad tjänstemän och politiker hade att säga. De var inte alltid som de två utsagorna stämde överens. På ett annat besök, den gången i en skolklass ”hemma” i Bergsjön uppmanade Annika Strandhäll skolbarnen att ha stora drömmar. Vad drömmer hon själv om just nu, ett jobb har hon ju redan? ”Sportlov”, svarar hon rakt från hjärtat och ler men så blir hon allvarlig.

– Vi lever i en globaliserad värld i dag och för politiker och ledare borde det handla om hur vi, både på europeisk och på global nivå, hittar gemensamma lösningar på de stora utmaningar vi har. I stället pratar vi om hur vi kan bygga fler murar, bokstavligt talat, bygga murar! Det är helt galet och jag drömmer om en förändring. Idrottsministern tittar gärna på sport men sportar inte gärna själv. Under sportlovet blir det några dagar i Sälen, men medan resten av familjen åker skidor läser Annika Strandhäll böcker och dricker choklad. En av de lediga dagarna viks åt sjukvårdsbesök i Kalmar tillsammans med statsministern, som är på sjukvårdsturné.

”Jag är en person som skadar mig när jag utövar idrott.”

– Jag är sportintresserad och som idrottsminister ser jag hur otroligt viktig idrotten är. För hälsan, för att barn och vuxna ska röra på sig tillräckligt, för att skapa gemenskap och hålla ihop grupper. Själv har jag tyvärr en väldigt taskig koordinationsförmåga, det märkte jag redan som liten. Jag är en person som skadar mig när jag utövar idrott och nu måste jag hålla kroppsdelarna hela över valet i alla fall, skrattar Annika Strandhäll. Urgöteborgaren Annika Strandhäll är numera bosatt i Stockholm. Vad saknar hon mest?

– Göteborg, kommer det blixtsnabbt och lika fort kommer en fortsättning:

– Jag har lärt mig att tycka väldigt mycket om Stockholm, men det finns ett gemyt som möter mig redan på Göteborgs station. Göteborg är en stor småstad och för mig känns det som att komma hem. Sedan måste vi förstås komma in på det här med skaldjuren också, det går liksom aldrig att komma undan.

– Jag saknar riktiga räkor och skaldjur! Och doften av det salta havet och tången.

TEXT: KARIN AHLSTRÖM JENSEN