Av Katarina Gospic. Katarina är utbildad läkare, forskare och fysiolog. Hon har ett förflutet som hjärnforskare och har skrivit en doktorsavhandling om neuroekonomi, beslutsfattning och känsloreglering.
GÄSTKRÖNIKA. Anser du dig vara en rationell beslutsfattare? När jag ställer den frågan räcker de flesta upp handen. Som individer tycker vi att vi är ganska smarta, till och med smartare än genomsnittet. Vår upplevelse och fakta är dock två skilda saker. Vi har samma hjärna i dag som för fyrtio tusen år sedan.
Föreställ dig att du öppnade din dator och det stod att den inte uppdaterats på fyrtio tusen år! Vänligen stäng inte av… Vi går alltså runt med en stenåldershjärna. Därför brukar jag säga att vi är grottmänniskor i förklädnad. Och rationella beslutsfattare, det är vi inte. Vi är känslostyrda beslutsfattare som fattar rationella beslut då och då.
Jag jobbar med den senaste teknologin inom bland annat virtuell verklighet (VR). Parallellt med mitt vanliga liv har jag också ett digitalt liv som en avatar, en digital avbild av mig själv. Med hjälp av en social VR-applikation kan jag ha möten i virtuella rum med människor som befinner sig på andra sidan jorden. En typ av digital teleportering som gör att vi inte behöver resa fysiskt för att träffas.
Med en knapptryckning kan vi förflytta oss mellan en strand på Hawaii och en fabrik. Hur det är att vistas i en virtuell värld är svårt att beskriva med ord, det måste upplevas! På engelska kallar man denna typ av teknologi för uppslukande och det är precis vad den är. Så fort vi sätter på oss VR-glasögonen försvinner allt annat omkring oss.
Känslomänniskan tänker på denna typ av teknologi som obehaglig då den innebär förändring och hotar den egna statusen. Den rationella delen av oss borde inse att det finns större konsekvenser kring att inte omfamna ny teknologi, men oftast inser vi detta när det är för sent. Det får mig att tänka på det klassiska problemet kring exponentiell tillväxt. Ett begrepp vi människor har svårt att förstå.
Föreställ dig att klockan är elva på förmiddagen. Du är en ensam bakterie i en plastflaska. Din förökningstakt är exponentiell och du förökar dig en gång per minut. Det betyder att klockan elva är du en ensam bakterie, klockan en minut över elva är du två och klockan två minuter över elva har du blivit till fyra bakterier. Vid klockan tolv är flaskan full. Nu till frågan, vid vilken tidpunkt är flaskan halvfull? Innan vi går in på svaret, låt oss följa förökningstakten. Klockan elva femtiofem är endast 3 procent av flaskan full med bakterier. Då är det lätt att tänka att det finns mycket plats kvar och att vi bakterier inte behöver skynda oss för att hitta en extra flaska att bo i. Men plötsligt händer det, elva femtionio är flaskan halvfull.
Det jag vill illustrera med denna liknelse är att vi oftast inser saker för sent när det gäller skeenden som sker exponentiellt. Om du har levt femtionio minuter av ditt liv i flaskan med mycket plats har vi svårt att tänka tanken att livet kan förändras radikalt på en minut. Inser vi att flaskan kommer att vara full när det bara är en minut kvar har vi väldigt lite tid på oss att hitta en ny flaska att expandera till. Dålig planering kan därför få fatala konsekvenser. På samma sätt är det med teknologi – om vi är tröga grottmänniskor som tror att vi inte behöver omfamna förändring och ta till oss digitalisering kommer vi inte att stå oss i den globala konkurrensen. Vi kommer att springas om av dem som har förmågan att förstå vad exponentiell utveckling innebär, för de har förberett sig sedan tiden då de bara var en bakterie i flaskan. Det ger ett rejält försprång. Med detta sagt är min uppmaning till dig som läser detta att se förändring som en del av vardagen och att springa med. Även om det är otäckt att vara modig är det ännu obehagligare att inte vara det! Framtiden är redan här, vare sig du vill vara en del av den eller inte.
Katarina Gospic