Ett herrans liv

Ärkebiskop Antje Jackelén twittrar, poddar och tar plats i samhällsdebatten. Hon basar över en kyrka som brottas med sjunkande medlemstal, men samtidigt har pandemin väckt människors längtan efter mening och hopp. ”Vi har alla ett ansvar för vilka vi vill vara på andra sidan pandemin.”

Den anrika Ärkebiskopsgården ligger mitt emellan två högborgar, Uppsala domkyrka och universitetsbiblioteket Carolina Rediviva – båda hemvist för människans nyfikenhet och upptäckarlust. Det är bara drygt 400 meter mellan de två, och omgivningen är passande för en ärkebiskop med passion för naturvetenskap och religion. Även evolutionen är en del av Guds skapande, menar Antje Jackelén, och hade hon inte givit sig in på den kyrkliga vägen hade hon kanske studerat till läkare. Så blev det inte.

Ärkebiskop Antje bär lila skjorta med det stora biskopskorset synligt utanpå. Ska man vara biskop vill det till att man klär i lila – den lila skjortan är biskoparnas speciella färg och vardagsklädsel, deras signum. Ärkebiskopsgården har varit säte för Sveriges ärkebiskop sedan 1691, och även om byggnaden uppfördes senare andas rummen historia, eller snarare tidlöshet. De två nedersta våningarna används för representation och möten. På den översta ligger den privata ärkebiskopsbostaden som sedan 2014 varit hem för Antje Jackelén – Sveriges första kvinnliga ärkebiskop och den 70:e i den obrutna längden av ärkebiskopar i Sverige.

– Tänk att kyrkan hann före staten, säger hon.

Att Svenska kyrkan skulle få en kvinna som högsta företrädare medan vi fortfarande väntar på en kvinnlig statsminister kan ses som ett uttryck för progressivitet värt att lyfta fram. Ofta framställs kyrkan som en bakåtsträvande kraft, eller som direkt farlig, till exempel under de senaste årens återkommande diskussioner om skolavslutningarnas vara eller inte vara i det kyrkliga rummet.

”Det finns så mycket fördomar kring kristen tro, om vad kyrkan gör, och ren okunskap.”

– Det finns så mycket fördomar kring kristen tro, om vad kyrkan gör, och ren okunskap, säger hon och tillägger att hon blir riktigt arg när samhällsföreträdare osynliggör kyrkans arbete eller yttrar sig nedlåtande om trossamfunden.

– Och hur många gånger hör man inte personer uttrycka sig negativt om präster och kyrka samtidigt som de med värme lyfter fram sin egen konfirmationspräst, som de ser som det stora undantaget.

Även om medlemssiffrorna krympt är Svenska kyrkan, med sina 5,8 miljoner medlemmar, Sveriges i särklass största medlemsorganisation. Cirka 56 procent av befolkningen är medlemmar, vilket är avsevärt färre än de 83 procent som var det så sent som år 2000. Den nedåtgående trenden är självklart inte positiv, men den kan till viss del förklaras av bredare samhällstrender. Ärkebiskop Antje påpekar att i princip alla medlemsburna organisationer, såväl politiska som inom föreningslivet, visar en liknande trend i takt med ett ökat individfokus på bekostnad av grupptillhörighet.

– Samtidigt väljer en majoritet av landets befolkning att vara med i kyrkan och det får vi inte glömma bort, säger hon.

Även om det är för tidigt att dra definitiva slutsatser visar siffrorna att medlemstappet saktade ned förra året då pandemin slog till. Och ett år in i den märks en ökad efterfrågan på kyrkliga perspektiv. Kyrkan är, trots allt, en rörelse med tvåtusen års erfarenhet av att möta människor och ge hopp i kris och förtvivlan.

– Samtalen och chatten till jourhavande präst har ökat stort under pandemin, och under stilla veckan förra året sände vi digitala gudstjänster från Uppsala domkyrka som kom upp i 17 300 visningar – många fler än vad som ryms i Domkyrkan, säger hon, samtidigt som hon är medveten om att det digitala mötet aldrig helt kan ersätta det fysiska.

I hennes Twitterprofil @BiskopAntje står det kort och gott: ”Ärkebiskop i Svenska kyrkan. Intresserad av möten. Mellan människor, mellan olika kunskapsområden, mellan religioner. Och mellan Gud och människa, förstås!”

Pandemin har ökat digitaliseringen i Svenska kyrkan, och här har ärkebiskop Antje gått i täten. Hon twittrar och poddar sedan många år tillbaka. Hon har sommarpratat och skrivit mängder av artiklar och texter i såväl vetenskapliga och teologiska tidskrifter som populärpress. Hon har blivit utnämnd till Årets opinionsbildare i Skåne och när vi ses förbereder hon sig för att medverka i ett seminarium kring digitalisering och näthat. Guds ord är inte något som bara förkunnas från predikstolen.

– Det är självklart att vi ska synas i de här sammanhangen, och i alla sammanhang där människorna är. Kyrkan är ingen intern klubb. Djupast är kyrkans uppdrag att sprida evangelium (evangelium kommer från grekiskans εύαγγέλιoν som betyder glädjebud eller goda nyheter), inte för kyrkans skull, men för världens.

Ärkebiskop Antje kan se tillbaka på ett långt liv i kyrkans tjänst, och när hon flyttade in i Ärkebiskopsgården för sju år sedan var det också en flytt tillbaka till Uppsala, där hon tillbringat en viktig del av sitt liv. Hon är född och uppväxt i dåvarande Västtyskland, men anlände med tåg till Uppsala sensommaren 1977. Då var hon 22 år och hade fått stipendium för att under ett år studera utomlands från universitetet i Tübingen, där hon var teologistudent. Efter årets slut fick hon en praktikplats i S:t Matteus församling i Stockholm, träffade sin blivande man Heinz, också han präst, och blev kvar i Sverige. 1980 vigdes hon till präst i Stockholms stift.

Att hon skulle söka sig till prästerskapet var inte självklart. Hon kommer inte från en prästsläkt, och även om tro var en ”vardagssjälvklarhet” i barndomshemmet – hon växte upp med söndagsskola och de bibliska berättelserna – så var det i samband med konfirmationen som hon tydligt erfor någonting av Guds kallelse.

– Jag minns att något hände när prästen sa: ”Jag är övertygad om att Gud, som har börjat ett gott verk hos er, också kommer att fullborda det.” Att jag stannade upp och kände att Gud verkligen hade börjat ett verk i mig, någonting öppnade sig, och på den vägen är det. Men jag började inte studera teologi med avsikten att prästvigas, det växte fram. Teologi intresserade mig för det rymmer så mycket – historia, litteratur, språk, etik, filosofi, psykologi och sociologi.

Under de fyrtio år som gått sedan prästvigningen har mycket skett, både i kyrkan och i Antjes liv. Antje tjänstgjorde som församlingspräst några år i och runt Stockholm, men flyttade senare till Lund där hon disputerade med en avhandling om tid och evighet. Sedan gick flyttlasset till USA, där hon under flera år var Associate Professor i systematisk teologi och religion och vetenskap vid Lutheran School of Theology i Chicago. Hon återvände till Sverige 2007 då hon valts till biskop i Lunds stift.

För Svenska kyrkans del är kanske den mest omvälvande förändringen separationen mellan kyrka och stat som genomfördes år 2000 efter många års utredningar. Rent formellt betyder det att Svenska kyrkan inte längre är en statskyrka, utan ett samfund bland många andra i vårt land. Ibland används ordet folkkyrka för att beskriva Svenska kyrkan, vilket innebär en kyrka med låga trösklar, som är öppen och välkomnande för och med alla. Man behöver inte prestera eller ha en speciell tro för att accepteras.

– Ser man tillbaka fanns det nog många som trodde att separationen skulle leda till större förändringar än vad som skedde, säger hon.

Nio år senare beslutade Svenska kyrkan att godkänna samkönade äktenskap efter långa och intensiva diskussioner. Ärkebiskop Antje stödde förslaget med hänvisning till att synen på äktenskap förändrats genom historien. Kritiken om att en sekulariserad värld höll på att ta över kyrkan bemötte hon genom att påpeka att kyrka och samhälle ömsesidigt påverkar varandra. Så är det och så har det alltid varit.

– Beslutet var väl grundat och det innebar att vi kunde vara bland de tidigaste kyrkorna att viga samkönade par, säger hon.

Kyrkans linje är tydlig, men fortfarande kan enskilda präster av ”samvetsskäl” välja att inte viga samkönade par. Ärkebiskop Antje menar dock att detta inte är ett stort problem och att kyrkan, av nödvändighet, rymmer en stor spännvidd i olika frågor. Ibland beskrivs Svenska kyrkan som polariserad – med mer konservativt troende kontra de mer liberalt sinnade – men denna bild är en förenkling.

– Sådana etiketter blir som grova orienteringsmärken. Kyrkan har alltid förändrats i och med sitt samhälle, men kontinuiteten är alltid större, det är en växelverkan. När man kör bil kan man inte bara titta framåt, eller bara i backspegeln. En ansvarsfull förare växlar blickpunkt. Kyrkan formas av sin samtid, men är samtidigt trogen sin historia och har blicken riktad mot Guds framtid.

Både i biskopsvalet i Lund och i ärkebiskopsvalet valdes Antje Jackelén med över 50 procent av rösterna i den första valomgången, en övertygande seger och ett uttryck för hennes stora och breda stöd. Utöver att vara den första kvinnan på ärkebiskopsstolen är hon också både den första biskopen och ärkebiskopen att väljas direkt i den första rundan. Vanligare är att en handfull kandidater får de fem procent av rösterna i nomineringsvalet som krävs för att få ställa upp i den första valomgången, och att valet avgörs i en andra valomgång med de två främsta kandidaterna.

Men även om hon vann stort i ärkebiskopsvalet var vägen dit inte helt enkel, hon mötte också motstånd, och det fanns de som inte ansåg kyrkan redo för en kvinnlig ärkebiskop. Debatt uppstod kring centrala kyrkliga begrepp som jungfrufödsel, där Antje Jackelén menar att det inte enbart kan förstås som en biologisk sanning. Hon kritiserades också för sitt val av valspråk, Gud är större. Orden var stundtals hårda och Antje Jackelén fick utstå kritik och ibland rena påhopp, inte minst i nätforum. Samtidigt har hon varit, och är, en förebild både i och utanför kyrkan.

”Det är klart att det varit smärtsamt, också. Men stödet jag upplevt har alltid varit större och jag kan vila i det.”

– Det är klart att det varit smärtsamt, också. Men stödet jag upplevt har alltid varit större och jag kan vila i det. Efter valet upplevde jag en stor glädje och ödmjukhet inför uppdraget.

Som Svenska kyrkans främsta företrädare ingår det i jobbet att samverka med organisationer och kyrkor inom den världsvida kyrkan. Ekumenik och religionsdialog blir alltmer viktigt, inte minst i dagens multikulturella samhälle. Häri ligger också relationer med politiska företrädare. Det sistnämnda har intensifierats under det senaste året. Efter påtryckningar från Svenska kyrkan och Sveriges kristna råd beslöts, till exempel, att begravningar skulle vara undantagna regeln om att max åtta personer får samlas och taket sattes till 20 deltagare förutsatt att kyrkorummet är tillräckligt stort.

– Det är omänskligt och hjärtskärande för anhöriga att tvingas begränsa antalet deltagande vid en begravning och det var glädjande att vi fick gehör för det undantaget, säger hon.

Förra året skrev hon boken Otålig i Hoppet med underrubriken Teologiska frågor i pandemins skugga, om hur den påverkar oss och om att inte förlora hoppet. Kommer något att vara annorlunda efter pandemin och vilken roll kan kyrkan spela?

– Kriser innebär alltid möjligheter, det är en allmän sanning. Vi har alla ett ansvar för vilka vi vill vara på andra sidan pandemin, på så vis är det en lärandets tid. Om inte annat så är det i krisen som vikten av andlig motståndskraft blir tydlig. Om man behöver bära alla sina frågor, hela sin mening, sitt lidande och det som är svårt själv blir det lätt övermäktigt. En gudsrelation trollar inte bort det svåra, men den ger andra perspektiv. Kyrkans gemenskap säger till oss det som vi inte kan säga till oss själva. Vi får ropa ut vår nöd till en gud som hör.

I sommar fyller Antje Jackelén 66 år. Vad ska hon göra med resten av sitt liv?

– Det får visa sig. Jag hoppas att mina krafter och min hälsa står mig bi. Jag har ett stort intresse för internationellt arbete och hoppas kunna bidra där. Sedan vill jag fortsätta att utvecklas, att läsa och lära mig saker om naturvetenskap, religion och digitalisering


Om Antje Jackelén

Titel: Ärkebiskop i Svenska kyrkan sedan 2014.
Familj: Gift med Heinz, präst i Svenska kyrkan, två döttrar.
Bor: Ärkebiskopsgården i Uppsala.
Född: 4 juni 1955 i Herdecke i Nordrhein-Westfalen. Utbildning: Studerade teologi i Uppsala och prästvigdes 1980. Disputerade 1999 vid Lunds universitet, undervisade och forskade vid Lutheran School of Theology i Chicago 2001–2007, varefter hon tillträdde som biskop i Lund.
Utmärkelser i urval: Hetast i Almedalen 2014; Årets skånska folkbildare 2014; Silverplacering i Stora Kommunikatörspriset 2015; Årets Maktmappie* 2013 i M-magasin.
Gör jag helst när jag inte arbetar: Läser mycket. Tycker om att vandra och de goda samtalen, att möta människor och lyssna och dela. Senast lästa bok: Kjell Westös Tritonus.
Det saknar jag mest under pandemin: Spontana samtal. Favoritcitat: Gud är större, vilket också är hennes valspråk som biskop. Förebilder: Jesus, förstås.

*VAD ÄR EN MAKTMAPPIE? Utmärkelsen Årets Maktmappie delades ut av M-magasin 2013 med motiveringen: ”Modern, orädd och alltid lika påläst. Hon anser att religion och vetenskap mycket väl kan gå hand i hand och hon har en liberal syn på andra religioner och homoäktenskap. Den svenska kyrkans spjutspets in i framtiden. Nu skriver hon historia när hon blir vår första kvinnliga ärkebiskop.” (Ordet mappie är lanserat av tidningen och står för Mogen, Attraktiv, Pionjär, Person.)


TEXT: Carolina Johansson
FOTO: Karl Nordlund